Människor...
Allting känns bara... världelöst.. tomt.. inga kännslor.. känns bara tomt, tyst..
Kan inte säga om jag är glad, ledsen, arg, lycklig, olycklig.
Vet inte vad jag vill, vet ingenting.
Är så arg på en del människor men samtidigt känner jag att jag inte kan va arg på dom.
Jag förlåter gång på gång, jag låter många köra med mej.
Jag kan alltid, jag har alltid tid, jag ställer alltid upp.
Varför har nästan ingen annan tid?
Varför kan ingen?
Och ställa upp... vet nån vad det betyder?
Jag orkar inte ens bry mej samtidigt som jag bryr mej så mycket.
Jag är trött, jag är trött på människor.
Jag är trött på måsten.
Jag är trött på falskheten.
Jag är trött på att det bara är ibland man duger.
Då man inte har nån just för stunden så duger man så gott och väl.
När dom får tillbaks det dom förlorade så finns man ju inte mer, känns det som.
Tycker inte synd om mej själv, tycker synd om situationen.
Jag är mest dum, dum som aldrig säger nej, när andra alltid kan säga nej.
Tror att om jag alltid är där, finns där, så börjar dom också med det.
Men hur naiv är man när man har fått göra så i flera år och ingenting har ändrats?
Igentligen spelar det ingen roll hur mycket man än skulle fundera på detta eller diskutera om det, ingenting skulle ändrats iaf, ingenting.
Fick höra av en vän till mej att när två "vänner" en dag hade träffats så hade ena frågat "hej hur är allting med dej?" svaret hon fick tillbaks var "jo det är bra".... hon frågar henne en annan fråga "Vad gör du nu för tiden? har du jobb osv?"... svaret hon får tillbaks är "Jag ska ju snart vara mammaledig bla bla"..
Tänkte hon inte på att.. "hur är det själv?" eller "vad gör du själv nu för tiden?"
Människor människor, såna där finns det allt för många av, såna där egoister.
Varför förstår inte vissa bättre?
Varför är vissa så där... "jag jag jag" typer?
Gå och göm er nånstans, för det ska jag göra under täcket nu och försöka sova i ett par timmar.
Och en sak, jag klagar/gnäller inte... jag bara skriver vad jag tycker och tänker.
Thats me!!
HEJSVEJS!
Kan inte säga om jag är glad, ledsen, arg, lycklig, olycklig.
Vet inte vad jag vill, vet ingenting.
Är så arg på en del människor men samtidigt känner jag att jag inte kan va arg på dom.
Jag förlåter gång på gång, jag låter många köra med mej.
Jag kan alltid, jag har alltid tid, jag ställer alltid upp.
Varför har nästan ingen annan tid?
Varför kan ingen?
Och ställa upp... vet nån vad det betyder?
Jag orkar inte ens bry mej samtidigt som jag bryr mej så mycket.
Jag är trött, jag är trött på människor.
Jag är trött på måsten.
Jag är trött på falskheten.
Jag är trött på att det bara är ibland man duger.
Då man inte har nån just för stunden så duger man så gott och väl.
När dom får tillbaks det dom förlorade så finns man ju inte mer, känns det som.
Tycker inte synd om mej själv, tycker synd om situationen.
Jag är mest dum, dum som aldrig säger nej, när andra alltid kan säga nej.
Tror att om jag alltid är där, finns där, så börjar dom också med det.
Men hur naiv är man när man har fått göra så i flera år och ingenting har ändrats?
Igentligen spelar det ingen roll hur mycket man än skulle fundera på detta eller diskutera om det, ingenting skulle ändrats iaf, ingenting.
Fick höra av en vän till mej att när två "vänner" en dag hade träffats så hade ena frågat "hej hur är allting med dej?" svaret hon fick tillbaks var "jo det är bra".... hon frågar henne en annan fråga "Vad gör du nu för tiden? har du jobb osv?"... svaret hon får tillbaks är "Jag ska ju snart vara mammaledig bla bla"..
Tänkte hon inte på att.. "hur är det själv?" eller "vad gör du själv nu för tiden?"
Människor människor, såna där finns det allt för många av, såna där egoister.
Varför förstår inte vissa bättre?
Varför är vissa så där... "jag jag jag" typer?
Gå och göm er nånstans, för det ska jag göra under täcket nu och försöka sova i ett par timmar.
Och en sak, jag klagar/gnäller inte... jag bara skriver vad jag tycker och tänker.
Thats me!!
HEJSVEJS!
Kommentarer
Trackback
